För att läsa artikeln måste du vara prenumerant och inloggad
Till slut kom beskedet som många förmodligen trodde skulle komma ännu tidigare.
Tai Woffinden lägger släpskon på hyllan.
Sporten tappar därmed en profil som på många sätt är större än sporten.
”Woffinden, hetar han väl? Engelsmannen som är tatuerad upp till pannan”
Så beskrev skådespelaren Ulf Brunnberg Tai Woffinden för något år sedan och jag tycker att den beskrivningen har något. Det ger bilden av en profil som sticker ut.
Och det har Woffinden gjort, på många sätt, givetvis mer än hans tatueringar.
En förare som gav allt i speedwayens tjänst, med brott av i stort sett varje ben i kroppen som ett pris.
Spektakulära omkörningar, intervjuer där han bjöd på sig själv, vågade säga vad alla tänkte, eller bara i brist på annat bara reta upp någon lite.
Jag minns för något år sedan när jag frågade hur han ser på begränsningarna av antal ligor som förare får köra i. När Polen ville stoppa förarna att köra i Sverige.
Woffinden tog en tugga av sin kycklingbaguette fnös och sa.
– They pay me what they pay me.
Sen pratade vi inte mer om det.
Ett annat minne som lever kvar hos de flesta tror jag är när han med nyckelbenet ståendes rakt ut vann VM-guld 2013.
Alla skador han kämpat sig tillbaka från, minst en allvarlig skada varje säsong sedan 2018 ska inte heller glömmas bort. Inte heller hur han lurade döden och kom tillbaka när alla trodde det var kört under förra året.
Det finns inget annat att göra än att lyfta på hatten och tacka Tai Woffinden för allt han gav sporten. Inte minst hur han genom åren hanterat media. Alltid vänlig och tog sig tid. Det uppskattas.
Samtidigt är det med vemod som jag konstaterar att sporten just blev fattigare och lite tråkigare.
Adam Holman
foto: Erik Kruse
