För att läsa artikeln måste du vara prenumerant och inloggad
Sverige kör under fredagskvällen lag–VM-kval i Riga för att ta sig till finalen.
Lag-VM har en varm plats i mitt hjärta.
Jag minns trevliga somrar i sommarstugan, när jag och morfar satt och tittade.
Visst var det bättre när lag-VM kördes under en hel vecka med kval, raceoff, final och hela den grejen. Det var det som var lag-VM på riktigt.
Men upplägget nu, med kval i samband med GP-helgerna och en stor final i Warszawa är i alla fall bättre än när kvalen kördes i ett öde Wroclaw.
En dag som denna, när Sverige ger sig in i årets mästerskap drar jag mig till minnes till soliga somrar i Varberg. Det var alltid lite av sommarens höjdpunkt när TV 10 slogs på och man via TV-skärmen reste till Västervik, Kings Lynn, Vojens, Leszno och Manchester för att nämna några.
Den uppmärksamme märker att jag är rätt ung, baserat på de lag-VM orter jag nämner.
Åren har gått och TV:n har övergetts mot att vara på plats och bevaka tävlingarna. I kväll gör jag min 44:e internationella tävling på plats.
Kärleken för lag–VM är dock lika stor. Det är ett härligt koncept som genom åren fått en att känna mycket. Glädje över svenska framgångar. Den största för mig är givetvis guldet i Vojens 2015. Då var jag 15 och då är man i en bra ålder för att känna mycket.
2017, när Grigorij Laguta blev avstängd samma dag som tävlingen och Emil Sayfutdinov sa: ”We had som problems with the Grigorij, you know”
Jag minns även 2013 när Sverige knappt fick ihop lag och fick nöja sig med att komma sist i kvalet.
Senast när Sverige var på plats på lag–VM, 2023 i Wroclaw såg jag dem åka ut i Raceoff.
Vad som väntar i år återstår att se.
Klart är i alla fall att lag-VM väcker minnen, känslor och att det har en varm plats i mitt hjärta.
Mentalt kommer en del av mig förmodligen fortfarande att vara kvar i sommarstugan i Varberg. Jag kan fortfarande känna den lilla grabbens förväntan när det vankas lag-VM.
Skillnaden i kväll är att jag är på plats. Att jag inte längre behöver uppleva det genom tv-skärmen, utan kan ta in allt med egna ögon.
Men känslan? Den är nog ungefär densamma.
Adam Holman
foto: Erik Kruse
