Jag har haft åsikter om det mesta, jag har rapporterat om diverse udda händelser inom vår älskade sport. Men någonting saknades, jag hade fortfarande inte upplevt hur det var att göra det som sporten handlar om. Jag hade aldrig kört.
En eftermiddag i början på maj blippade det till i min mobil. Det var GP-seriens mediansvarige Paul Burbridge som skickade ett mejl som jag var tvungen att läsa flera gånger. Det lät nästan för bra för att vara sant. Mejlet var döpt till ”Speedway experience Warsaw”.
I mejlet fanns en fråga. Om jag hade lust att komma lite tidigare till Warszawas Grand Prix för att få chansen att provköra banan, tillsammans med några andra utvalda journalister och inte minst med Tony Rickardsson som instruktör.
Utan att tveka bokade jag om det flyg som jag tänkte ta till tävlingen, en sån här chans får man bara en gång i livet tänkte jag.
Veckorna går, jag vaknar upp i ett ovanligt kylslaget Warszawa. Dimman ligger i luften, men det är mer än bara dimman som gör det. Samma sak gäller med förväntan.
I omklädningsrummet möts jag av Tony Rickardsson, som på sitt härliga dalmål säger:
– Fasen vad kul att du tog dig an den här utmaningen, det kommer gå bra det här.
Efter att jag och de andra som skulle provköra kämpat ett tag med att få på oss utrustningen håller Tony Rickardsson ett litet föredrag om vad vi har att vänta oss av dagen.
– Vi kommer testa SGP4-cykeln, 190cc som används för förarna 11-13 år på deras VM. Sen kommer de som vill och vågar att få testa en 500cc, som används i GP-serien.
När man tror sig vara expert på något, i alla fall vad det gäller att ha åsikter om precis allt i den här sporten kan det vara lätt att tro att man kan allt. Så även att hantera en speedwaycykel. Tony var dock tydlig på den fronten.
– Vi kör i lugnt tempo, det handlar om att få en känsla av hur det är. Jag vill inte se att ni försöker få sladd eller kör med full gas. De här cyklarna är kraftfulla, de kommer bita tillbaka hårt och ni kommer komma en kurva, om ens det.
Jag blev både lugnare av att höra det, och kanske lite mer uppjagad. Rädd för att man ska vara överladdad och sluta upp som det sista exemplet han nämnde.
Efter Tonys dragning knallade vi ut på banan. Redan här med en ny erfarenhet, i alla år har jag tyckt att det låter förbannat gött när förarna går med en släpsko. Nu var det äntligen dags att få känna på den känslan själv.
Ute på arenan slås man av hur otroligt stor den är, även om jag varit där flera gånger tidigare så har jag aldrig varit ute på banan. Det är en fascinerade syn.
Efter att ha fått en genomgång kring hur man ska sitta på cykeln så är det dags för de första varven på SGP4-cykeln. Regnet smattrar mot taket som ligger över arenan och det bidrar på något sätt till en än mer spännande upplevelse.
Jag drar iväg på cykeln, fort tyckte jag. Videon som jag såg efteråt vittnade om att man kan se och känna saker på väldigt olika sätt. Intrycket av de första varven är att det är otroligt roligt, att man om man inte är med hela tiden snart sitter i sargen och att min övertro på mig själv snart skulle ha fått mig att bekanta mig med den polska sjukvården.
Efter några varv vinkar Tony in mig på innerplan och utbrister: ”Vilken talang, det där gick ju hur bra som helst.” Givetvis förstår jag att det första var på skämt, men jag uppskattade att höra det efter den nervositet och förväntan som legat i luften.
Jag gick in på innerplan en stund, pratade lite med de andra som fått möjligheten att testa. Alla var vi lika exalterade och glada över det vi får uppleva. Att köra speedway på självaste Natioanlarenan i Warszawa, dagen innan GP-tävlingen.
Samtidigt fanns en stor nervositet kvar. Det hade surrats om att få testa att köra en riktig 500cc hoj. Sagt och gjort, in på innerplan rullades Emil Sayfutdinovs gamla GP-hoj. Vad jag förstår fullt tävlingsredo.
Tony hade tidigare utlovat att de som hade tillräcklig kontroll på SGP4-cykeln skulle få möjlighet att testa. Osäker på om jag var en av dem, eller om jag såg allt för vinglig ut stod jag och laddade på innerplan.
Efter vad som kändes som många minuter kommer Tony fram.
– Vill du testa?
Självklart ville jag det. Även om jag hört historier av andra som testat, där det slutat med krascher och annat tråkigt.
Efter att ha fått hjälp att komma iväg gav jag mig ut på banan. Jag kände mig nästan som Emil Sayfutdinov där jag körde. Jag gasade till lite på rakan och kände: ”Helskotta vilken respons”. Jag kände mig som Emil Sayfutdinov, såg ut som Gösta,75 på väg till Macken för att köpa vingummin och var glad som Mark Levengood där innanför hjälmen.
Mycket har jag upplevt inom sporten, men detta var nog fasen det häftigaste. Att få glida runt på banan där man visste att det om ett dygn kommer sitta 55 000 åskådare och få känna hur det känns att köra sporten man spenderat så mycket tid på att skriva om, det är någonting alldeles extra. Det är inte annat än att man beundrar förarna, som lyckas ha kontroll på ett sådant monster. Det kändes tydligt att minsta lilla snedsteg, så ligger man där som en vante.
Det här var en dag som kommer leva i mitt minne livet ut, jag tycker att alla som har chansen ska testa att köra. För det är häftigt, det kan jag lova.
Adam Holman
